Namnlöst trams

Tårarna bränner innan för ögonlocken och jag vill inte titta
Jag vågar inte se om du står kvar och väntar på mig
för jag vet att mitt hjärta inte skulle orka med ett avslut till

Ångesten äter sakta upp mig inifrån och illamåendet
har tagit vid, funderar hur livet på andra sidan ser ut
och om det är någonting att sträva efter eller om jag
ska stanna kvar här och kämpa för min överlevnad
tillsammans med dig

Kan du få mig att känna som jag gjorde, en gång för
länge sedan? Som att jag är värd någonting på
jorden och inte bara är ett ruttet skräp

Namnlöst, som det borde vara.

Har ett litet öppet sår som aldrig vill läka.
Gör ont.
Smärtar.
Påminner hela tiden om vad jag vill glömma.
Ska lära mig att springa ifrån det som gör ont.
Så att jag kan flyga lika högt som de små vita på himlen igen.